Subsidiaritet

Nu har turen kommit till subsidiaritetsprincipen i serien om grundläggande kristdemokratiska begrepp. Begreppet möter ibland en viss skepsis, framförallt på grund av att själva ordet är så pass krångligt. Icke desto mindre utgör det en väsentlig del i den kristdemokratiska ideologin. I Artikeln görs ett försök att teckna grunddragen i subsidiaritetsprincipen. Inledningsvis sägs också något om olika gemenskaper.

Subsidiaritetsprincipen handlar till stor del om hur ett samhälle bör byggas och var makten att fatta beslut bör ligga. Innan vi går in på själva subsidiaritetsprincipen skall vi dock säga några ord om gemenskap, så som detta begrepp används i den kristdemokratiska/personalistiska traditionen.

Människan är en social varelse till sin natur, till sitt väsen. Med detta menas inte främst det att vi tycker det är trevligt att umgås med andra människor sådär i största allmänhet. Det är frågan om något betydligt mer djupgående än så. Faktum är att vi är beroende av gemenskap för att överhuvudtaget kunna växa och utvecklas som personer. Tydligast blir detta hos det nyfödda barnet. Ett barn som får alla sina fysiska behov tillfredsställda men inte får gemenskap och kroppskontakt kommer inte att utvecklas på ett normalt sätt, en del menar rent av att det riskerar att dö. Detta behov av gemenskap är dock inget som upphör i och med att vi lämnar barnstadiet. Den människa som inte blir sedd och bekräftad krymper som människa, inte sällan med sociala problem, som kriminalitet och drogmissbruk, som följd. Gemenskap är alltså ett grundläggande mänskligt behov.

Av denna anledning har människor i alla tider slutit sig samman i olika gemenskaper. De mest grundläggande av dessa gemenskaper är par och familjer. Detta betyder inte att alla behöver ingå äktenskap eller bilda familj för att leva väl – behovet av gemenskap och bekräftelse kan tillgodoses på andra sätt – däremot har ännu inget mänskligt samhälle existerat där dessa gemenskaper inte varit grundläggande. Inte minst därför att det är inom ramen för familjen som barn med fördel blir till och får växa upp. Familjens främsta ändamål är barnen.

Människor ingår också i gemenskaper inom olika sfärer av samhället. Det kan vara frågan om församlingar, fackföreningar, körer, etcetera. Gemenskaper som var för sig har olika ändamål. Samhället byggs underifrån och uppåt mot allt högre nivåer av gemenskaper. Den högsta nivån benämner vi som samhällsgemenskapen och inkluderar hela samhället med alla dess individer och gemenskaper. Samhällsgemenskapens ändamål är det gemensamma bästa. När det gäller det olika lägre gemenskaperna måste de vid sidan av sina egna specifika ändamål även ha hela samhällsgemenskapens bästa för ögonen, om de inte skall förvandlas till särintressen.

Det som håller samman de olika gemenskaperna, allt från de allra minsta upp till den övergripande samhällsgemenskapen, är den så kallade solidaritetsprincipen. Solidaritetsprincipen utgår från de ömsesidiga mänskliga skyldigheter och rättigheter som ytterst har sin grund i den mänskliga naturen. (För mer ingående resonemang, se tidigare artiklar om naturrätt och personalism.) Den kristdemokratiska visionen är ett samhälle som också i praktiken är präglat av dessa ömsesidig etiska band. En samhällsgemenskap som genomsyras av viljan att verka för alla människors bästa, inte minst de som är svaga och utsatta.

Nu till själva subsidiaritetsprincipen. Ofta beskrivs innebörden av subsidiaritetsprincipen som att alla uppgifter i samhället skall skötas på lägsta effektiva nivå. Det skulle alltså vara frågan om en allmän decentraliseringsprincip. Men om man ser till vad själva ordet subsidiaritet kommer ifrån inser man snart att det inte är hela betydelsen. Ordet härrör från det latinska subsidium som betyder stöd. Principen är alltså mer komplex än principen om lägsta effektiva nivå.

Subsidiaritetsprincipen utgår ifrån synen att samhällsgemenskapen byggs underifrån och uppåt. Makten kommer underifrån och det är bara i de fall där en gemenskap inte kan sköta en uppgift på ett ändamålsenligt sätt som uppgiften skall flyttas till en gemenskap på högre nivå. I de fall en överordnad gemenskap vill överta en uppgift ligger bevisbördan på denna att visa att uppgiften sköts mer ändamålsenligt på den högre nivån. Om den överordnade gemenskapen skulle överta en uppgift trots att så inte är fallet är detta att anse som en kränkning av den underordnade gemenskapens naturliga rätt. Detta är något som är värt att betänka då stat och kommun fråntar föräldrarna rätten att till exempel välja former för sina barns barnomsorg.

Men detta synsätt innebär också att beslut i vissa fall bör flyttas till en högre nivå och att man i vissa fall även lämpligen skapar högre nivåer för vissa beslut och verksamheter. Till exempel är många miljöproblem av en sådan art att de lämpar sig bättre att sköta på EU-nivå eller kanske rentav på global nivå. Men samtidigt skall sägas: Skapas en ny högre gemenskapsnivå, då skall denna naturligtvis begränsa sin verksamhet till de uppgifter som inte kan skötas på ett ändamålsenligt sätt på lägre nivåer och inte överta ytterligare uppgifter.

Subsidiaritet kommer som sagt från latinets subsidium, och innebörden i detta är att en gemenskap har en stödjande funktion gentemot sina medlemmar. Hur detta stöd ser ut skiljer sig naturligtvis beroende på vilken gemenskap vi talar om. Familjens stöd gentemot barnen handlar till stor del om att fostra och ge kärlek, medan kommunens roll visavi sina invånare är av annan art och i vissa fall kan handla om rent kontantstöd, till exempel när det gäller socialbidrag.

Men stödet kan också handla om, att då en gemenskap på mellanliggande nivå begår en oförrätt gentemot sina medlemmar, då har en överordnad gemenskap en skyldighet att gå in och stötta dessa. Till exempel är det kommunens skyldighet att ge barnen i en familj stöd om föräldrarna begår grundläggande fel i sitt förhållande till barnen. I vissa fall kan det enligt subsidiaritetsprincipen till och med vara riktigt att skilja barnen från föräldrarna.

Avslutningsvis skall sägas att det stöd som ges av överordnade gemenskaper måste vara utformat så att det inte inskränker friheten för dem som får del av stödet. Stödet får inte innebära att mottagarens självbestämmande riskeras. Ett sant stöd enligt subsidiaritetsprincipen måste vara hjälp till självhjälp!