| I serien om grundläggande kristdemokratiska
begrepp har vi nu kommit fram till personalismen. Personalismen har utvecklats
inom ramen för den kristna idétraditionen och är den människosyn
som den kristdemokratiska ideologin grundar sig på. Texten är
ett försök att på ett kortfattat sätt sammanfatta de
viktigaste aspekterna av personalismen. Den politiska debatten i Sverige präglas i stor utsträckning av spänningen mellan individualism och kollektivism. Individualisterna poängterar ofta vikten av individens frihet medan kollektivisterna eftersträvar rättvisa. Dessa motpoler används för övrigt ofta som mall, inte minst i skolorna, när man skall analysera de olika politiska rörelserna. Problemet är att kristdemokratin inte passar in i denna modell. Ibland hävdas att kristdemokratins människosyn, befinner sig mitt på denna skala, men detta är fel. Kristdemokratins människosyn, personalismen finns bortom dessa poler. Personalismen har till största delen utvecklats inom ramen för den kristna idétraditionen. Personalismen utgår från att människan är en person. Begreppet person användes ursprungligen inom kristendomen för att försök förstå treenigheten det vill säga Gud, som ses som tre personer - Fadern, Sonen och den heliga Anden – men på samma gång som ett väsen. Ganska snart kom dock begreppet att användas även när man skulle beskriva vad en människa är. Vad innebär det då att vara en person? Att påstå att man till fullo förstår människans väsen skulle vara att förfalla till hybris. Människan är alltför komplex och fantastisk för att detta skall vara möjligt. Dock påverkar vår syn på människan hur vi förhåller oss till varandra och även hur vi väljer att forma politik. Detta faktum gäller inte bara kristdemokratisk ideologi utan alla som gör anspråk på att vara delaktiga i samhällsbygget. Vår människosyn har alltså betydelse. Här följer därför ett kortfattat försök till sammanfattning av den kristdemokratiska människosynen – personalismen. Vi skall starta med att göra en jämförelse mellan människan och djuren. En grundläggande skillnad mellan en människa och vilket djur som helst är att en människa till sin natur – till sitt väsen – är förnuftig och rationell. Med detta menas inte att människor alltid beter sig rationellt och förnuftigt, erfarenheten visar att motsatsen ofta är fallet. Däremot betyder det att människan kan tänka abstrakt och därmed har en förmåga att reflektera över till exempel sitt liv, sin situation, vem hon är och om något är rätt eller fel. Människan har visserligen i likhet med djuren olika drifter och även i någon mån instinkter, men till skillnad från djuren är hon inte med nödvändighet styrd av dessa. I kraft av sin förmåga att reflektera har hon också en möjlighet att se olika möjliga handlingsalternativ och hon har också en möjlighet att välja hur hon skall handla i en given situation. Hon har en fri vilja, vilket djuren saknar. Detta ger henne ett ansvar för sina handlingar. Ingen med någorlunda kännedom om djur skulle hävda att en folkilsken tjur som allvarlig skadat en människa vore omoralisk. Man skulle kanske fundera över varför tjuren blivit folkilsken och även kanske se sig tvingad att avliva den, men man skulle som sagt inte påstå att den var omoralisk. Om en människa däremot, skulle bete sig på ett liknande sätt och angripa människor i sin omgivning, skulle vi om inte mycket särskilda skäl förelåg klandra henne och ifrågasätta hennes beteende. Detta därför människan till sin natur är en moralisk varelse, och därmed kan avkrävas ansvar för sina handlingar. Människan har ett ansvar för hur handlar gentemot andra människor, men också hur hon agerar gentemot djur och hur hon förhåller sig till naturen. Människans rationella natur innebär dock som sagt inte att alla människor alltid handlar rationellt eller ens har möjlighet att reflektera och tänka abstrakt. Det nyfödda barnet har till exempel ännu inte utvecklat denna förmåga och skador, sjukdom eller utvecklingsstörning kan förhindra denna förmåga även i vuxen ålder. Detta innebär dock inte att vare sig barnet eller den demente skulle vara mindre människa, båda har till fullo del av den mänskliga naturen. Och eftersom alla människor har en gemensam är natur följer också att alla människor oavsett, begåvning, ras, kön, ålder etcetera har samma värde. Ett värde som är knutet till att vara människa och som är oberoende av prestationer. Detta värde får människan vid befruktningen ty redan då är hon en människa med hela den potential hon någonsin kan få. (Detta resonemang skulle kunna göras längre, men då artikelns omfång inte tillåter det nöjer vi oss med att konstatera detta.) Lika viktigt som att påpeka att varje människa har samma värde är att säga att varje person är unik och har ett eget unikt värde, ett egenvärde. Varje människa är en människa med egna förutsättningar och ett eget mål att utveckla sin potential som person. En människa kan, eller rättare sagt får, därför aldrig förvandlas till att ytterst vara ett medel för att någon annan skall förverkliga sig. Detta gäller allt från befruktningen till dess att döden träder in. En annan viktig aspekt av personalismen är att människan är ofullkomlig. Av människans ofullkomlighet följer också att vi aldrig kan förvänta oss att bygga några fullkomliga samhällen. Detta kan tyckas var en pessimistisk syn men erfarenheten visar att det är en realistisk och sund syn. Att påstå något annat skulle dessutom te sig märkligt i ljuset av den mänskliga historien. Några av de mest avskräckande exemplen på mänskliga illdåd har dessutom begåtts då man förnekat detta faktum och till exempel som nazister och kommunister under 1900-talet försökt bygga perfekta samhällen. Det skall dock sägas att i den kristdemokratiska ofullkomlighetstanken finns det en dynamik. Ofullkomlighetstanken talar inte om en statisk ofullkomlighet utan visar på en möjlighet till positiv förändring. Eftersom vi inte är fullkomliga så kan vi utvecklas. Vår ofullkomlighet gränsar också till en annan aspekt av den mänskliga naturen, nämligen behovet av gemenskap. Vi är i behov andra människor för att kunna utvecklas. Vi klarar oss inte själva. Tydligast är detta hos det nyfödda barnet, men behovet kvarstår även sedan vi blivit vuxna. Detta visas inte minst av att människor som inte blir bekräftade och får uppleva delaktighet och gemenskap ofta utvecklar destruktiva beteenden som kriminalitet och drogmissbruk. Det är också först relation till andra, som för människan genuint positiva företeelser som kärlek, rättvisa och sanning får relevans. Enligt kristdemokratisk syn har den gemenskap familjen utgör en särställning i detta sammanhang och då särskilt för barnen. Som de rationella och moraliska gemenskapsvarelser vi är följer rättigheter och skyldigheter enligt personalismen. Vi får ett ansvar för våra medmänniskor. Men vi kan också ställa krav på varandra att bli behandlade i enlighet med vår mänskliga natur. Något som i en mening naturligtvis innebär en inskränkning i den individuella friheten och därför kan ses som något negativt av individualisten, men som för personalisten ses som något naturligt då gemenskap är en förutsättning för att leva väl. Detta är avgörande skillnad mellan personalism och individualism som man i ett annat sammanhang skulle kunna säga mycket mer om. På samma sätt som individualismen inte går ihop med personalism, så gör inte heller kollektivism det. För i kollektivismen underordas den enskilda människan kollektivet, något som kolliderar med att personalismen understryker av att varje människa är unik och har ett egenvärde och inte främst får ses som ett medel utan är ett mål i sig själv. Avrättandet av dissidenter i till exempel forna sovjetunionen är ett avskyvärt exempel på vilka konsekvenser en extrem variant av kollektivism kan få. Enskilda människor ansågs i princip sakna värde i förhållande till kollektivet och byggandet av det framtida lyckoriket. Personalismen är alltså en människosyn bortom kollektivism och individualism. En människosyn som inte vill reducera oss människor till att endast vara aktörer i ett system utan som strävar efter att se hela människan.
Artikeln är en varsam berabetning av en artikel som publicerades
i tidskriften Kristdemokratisk Debatt vintern 2002 |